Jodå, vi är här, och hemma. Med en bebis...........












...............i magen.




Vi fick åka in till förlossningen i Söndags, igen. Och vi fick då stanna tills i Måndags förmiddag.
Tanken var väl att de skulle sätta igång mig, men de ångrade sig när mina värkar satte igång lite starkare och tätare i söndags kväll.
Så, vi fick åka hem igen.
Då var det 25% kvar av min livmodertapp och den var mjuk(för er som förstår vad jag pratar om).


Idag är jag pigg, efter en skön natts sömn...faktiskt. Vi hämtade hem Asta idag och åkte ut på landet med henne så Robin fick spola av bilen och Asta fick springa av sig.



Besök hos vår barnmorska Helen på eftermiddagen.
Vi pratade om hinnsvepning.
Kort förklaring, lånad från Babycenter.
"Det utförs av barnmorska eller läkare. Han eller hon gör en inre undersökning på dig och ”sveper” samtidigt med fingret runt livmoderhalsen (cervix). Syftet är att lossa hinnsäcken barnet ligger i från livmoderhalsen. Detta stimulerar frisättningen av prostaglandiner, ett slags hormoner som sätter igång förlossningen.

Genom att svepa hinnor ökar sannolikheten för att förlossningen startar inom 48 timmar. Chansen att det ska fungera ökar om livmoderhalsen redan börjat mjukna och förbereda sig för förlossningen. Det ökar inte risken för infektion vare sig för dig eller för ditt barn.

Det kan dock kännas lite obehagligt eftersom livmoderhalsen ofta är svår att nå innan förlossningen startat, och du kan få lite småblödningar och oregelbundna värkar direkt efteråt."

Det slutade med att vi bestämde oss för att testa hinnsvepningen. Antingen så funkar det, eller inte.
Barnmorskan kände samtidigt att jag redan var öppen 3 cm. Vilket jag inte var igår. Och livmodertappen var det bara en dryg halvcentimeter kvar av.

Så, ja hörrni.
Blir den här bilden den sista gravidbilden tro?



Vi tar det lugnt här hemma. Håller på med god mat (sweet and sourkyckling med gemelli), lär väl kolla på film och bara ta det lugnt.
Vi fortsätter att vänta...och vänta...och vänta.


Håll tummarna att nåt händer inom 48 timmar. ;)

Jodå, jag hör av mig här.
Snart.

En gubbe kallade Asta för
"jävla apa"
på morgonrundan.

Jag blev bara så ställd..och gick hem.


Men.....så gör man inte.

Skakar som ett asplöv. Har gjort hela natten faktiskt.
Måste vara sovdosen.

Ja, just det.
Igår var det ju en hel vecka sen som jag gick in i latensfas.
Hade ont i vanlig ordning hemma och kände att "nej, nu ringer jag igen".
Ringde förlossningen och frågade snällt hur länge en sån där latensfas ska hålla i sig egentligen.
För inget händer ju, det gör ju bara ont och allt är oregelbundet.
Barnmorskan svarade med ett "oj oj" och att vi skulle komma in för att kolla läget.
Så vi åkte till Uppsala, once again, och träffade en barnmorska, blev undersökt och så vidare.
Jag fick ytterligare en sovdos(alltså nummer 2) med mig hem samt uppmaningen att jag skulle ringa igen om inget går framåt de närmaste dagarna, för då får jag åka in och bli igångsatt.
Och helt ärligt, det skulle vara så skönt om det bara kunde sätta igång nu.
Sovdosen gjorde susen för stunden i alla fall. Har faktiskt fått sova inatt, inte hela natten, men en klar skillnad från 2-3 timmars sömn bara.
Och idag är man ju lite trött ändå och värkarna börjar smyga sig på. Som det ska vara just nu, en del av vardagen at the moment.





Har hänt mycket idag faktiskt.
Vi var och kollade på lägenhet igår, en trea mitt i centrum(ungefär som vi bor nu fast ÄNNU mera i centrum..nu har vi ju 20 meter till torget ;) ).
Robin fick samtal imorse från hyresvärden, det är samma hyresvärd som vi har nu och hon ville även prata med mig, då båda ska stå på kontraktet.
Och så ringde hyresvärden mig, pratade en stund, gjorde kreditupplysning som såg bra ut.
Och där fick vi lägenheten.
Hur kul som helst faktiskt!
En trea, med ett stort sovrum, badrum(MED BADKAR), vardagsrum och ett litet sovrum..perfekt barnrum alltså, och köket var jättefint!
Inflyttning den 1 Augusti, så vi hinner landa med bebis här hemma först.

Men det här är så sjukt kul faktiskt! Precis som vi ville.







Skulle gå en liten sväng med Asta, det regnade och fröken Finikanten *pekar på hunden* tycker absolut inte om regn. Precis utanför huset så träffade jag på Anna, min farbrors sambo. Vi har inte setts på hur länge som helst och hade massor att prata om!
Så jag gick med henne en sväng, kände att energin skulle räcka till. Mitt under vår promenad så kom världens störtskur. Asta var absolut inte glad och vi såg alla ut som blöta hundar.
Anna var snäll och skjutsade hem oss sen.
Var faktiskt riktigt skönt att ses, när man knappt träffas nuförtiden. Så vi har bestämt att, eftersom hon är mammaledig och jag också är det, så ska vi faktiskt börja umgås när bebis väl kommer sen. Det är så viktigt för mig, speciellt nu, att faktiskst umgås och ta tillbaka kontakten med den släkt jag har i den här stan.



Väl hemma igen så fick jag meddelande om att det är visning på VÅR lägenhet IDAG.
Klockan halv 4.
Jag är ju inte i skick att städa direkt. Så jag plockar lite bäst jag kan.
Det är ju lägenheten damen ska kolla på. Inte inredningen. ;)



Så, det blev en händelserik Fredag helt enkelt.





Tog lite bilder igår i parken. Det blommar mer och mer och sommaren kryper närmare inpå.
Härligt!

...för det är min mammas födelsedag!
Hurra hurra hurraaa!!!

Älskar dig, lilla mamma!

Nä, ingen bebis idag heller.
Mår faktiskt oförskämt bra idag, nästan lite FÖR pigg. Pigg, men har ändå ont.

Anyway.
Sista föräldrakursen idag. Sen väntas lägenhetsvisning, som vi hoppas är fräsch och vi kan tacka "ja" till.
Även om jag älskar den här lägenheten, så är den ju inte riktigt optimal för en familj.
Vi bor i en superstor etta, faktiskt. Hela 54 kvm. Så ja, stor, som sagt.
Men, vi behöver större och det skulle vara skönt med rum, liksom.
Sovrum, vardagsrum och så vidare.
Så jag hoppas hoppas lite på den här nya lyan.

Så, ni ser. Har inte tid att föda barn just nu ändå.
Inte i helgen heller, för nu är jag uppbokad med Systrami, som ska hjälpa till med Asta och umgås med mig(oss).
Har lovat att vi ska baka, så det lär väl bli så.
:)

Jodå, fortfarande hemma och väntar...och väntar..och väntar.
Det gör fortfarande ont och jag får fortfarande inte sova.
Behövs det ytterligare en "sovailugnochro"dos innan det är dags?

Det där som ser ut som blåtiror runt mina ögon är inte blåtiror. Jag är bara helt slut.
Dessa små fjuttiga(ja, för värre blir dom ju) värkar, de extrema sammandragningarna, det enorma trycket och den förbannade värken i ryggslutet, de tar kål på en.
Helt otroligt att man blir så slut av sånt här. Och man lär ju inte vara piggare efter en förlossning.
;)





Snälla bebis, kom ut nu bara.

..men det händer ju inget!
Nu står jag still igen på samma ställe.
Värkar lite då och då, KONSTANT ond molande mensvärk(typ) som strålar bak i ryggen och i ljumskarna.
Ja, som vanligt alltså.

Hade varit en sak om barnmorskan bara pratat förvärkar. Men nu sa hon ju faktiskt latensfas.
Nästan lite skrattretande när man inte vet hur lång tid det där kvar, men att det är dags snart.


..men vad är "snart"? Liksom.




Magbilder från idag( vecka 38+2)








..och en graciös bild, ovanifrån..;)

..så här har ni ett smakprov från deras asgrymma show.

Som sagt, vi var alltså in igår till förlossningen för att kolla läget med mina skitjobbiga förvärkar/sammandragningar.
Fick en sovdos och smärtstillande av barnmorskan som samtidigt frågade:
"Visst räknar ni med att få åka hem och sova va?"


Jag och Robin tittade på varann och sa:
"Jaaa, det är väl klart."


Barnmorskan berättade att många vill stanna kvar och jag trodde det var för att få sova "ruset" av sig bara.
Men näpp.

Det vi inte hängde med på var att barnmorskan faktiskt berättade att jag nu är i latensfasen(alltså den första och LÄNGSTA delen på förlossningsstadiet).
Jag var ju öppen 1 centimeter, men hon var inte orolig, så det är klart att jag inte heller var det.
Vi hade inte riktigt koll på vad latensfas var för nåt heller. Så vi åkte hem i lugnan ro.
Väl hemma så blev jag tvungen att kolla upp det. Och det man fick läsa gjorde mig nervös.
Latensfasen brukar hålla sig i 8 till 20 timmar och även ibland längre (min har ju isåfall varat i 4 dagar nu...med en välbehövd paus inatt).

*Vadå, ska vi få barn NU?!*

Grejen är ju att nu är man ju nyfiken på att veta HUR länge den här fasen håller sig, liksom.
Det vi vet är att det är bebis påväg, men om hur länge vet vi inte.
Har läst på forum och allt möjligt, men det gör mig inte klokare. Jag vet fortfarande inte när det är dags.
(eller jo, man vet ju när det är dags att åka in såklart..men DÄR är vi ju inte än på ett tag).


Jag blir inte klok på det här.
När man verkligen är inne på ett område som är totalt okänt. Hur ska det kännas?
Vad är det som gör ont nu?
Mår barnet bra?
Yada yada.


Natten har varit riktigt lugn, har sovit riktigt skönt. No pain..ingenting.
Nu börjar det dock "ramla på" igen...som det ska. Så, det var den vilan.



Jag är beredd, vi är redo.
Tror jag.

Tredje dagen med rejäla förvärkar.
Med nästan ingen sömn heller, så började kroppen säga ifrån.
Med andra ord:
Jag orkar inte mer


Samtidigt så vet jag hela tiden att det inte är dags än, men när man är slut, så är man slut.
Så jag ringde förlossningen och frågade vad man kunde göra.
Besvärliga förvärkar är något som en del får och det är aldrig roligt. Med tanke på att man förlorar på tok för mycket energi som man behöver till själva förlossningen.
Så, det kändes skönt när barnmorskan berättade att det fanns något man kunde göra åt problemet.
Nämligen att helt enkelt får förvärkarna att avstanna.

Så vi åkte in till Akkis och mötte en supertrevlig barnmorska.
"Du är jäääävligt less va?" , sa hon och flinade.
En sån där barnmorska med lite skön humor, det gillar jag.
Lite CTG och lite undersökning(OUCH!), sen så fick jag en tablett som skulle stanna av värkarna, en smärtstillande tablett(lite starkare version) och en sömntablett.
Alla de ska jag ta så fort jag fått mat i mig nu, sen väntar en gooood natts sömn.
En hel natts sömn tillochmed. 

Och det ska bli så otroligt skönt!
Om inte bebis behagar att vilja komma ut än, så är det ju onödigt att ha SÅDÄR ont i onödan.


Så, jag säger till er:
Goooood natt!!
Och
Stör Ej!

Idag smäller det.
Återsken gör sin 20:e show och är inne på 15 året som showgrupp..och det firas.
Alla vi gamla medlemmar i gruppen är inbjudna till en reunion ikväll efter deras supergrymma show(och det vågar jag säga INNAN jag ens sett showen...för jag VET att den är grym).

130 personer kommer det vara på återträffen och det ska bli så otroligt roligt att träffa alla igen. Några hann ju sluta innan jag började..och några hann ju börja när jag slutat, så en del nya ansikten är det också.
Jag är så taggad och laddad!
Känner redan nu hur mycket jag faktiskt saknar att vara en del av Återsken. Att jag saknar att stå på scen..som alltid varit en sån stor del i mitt liv.
Vem vet, jag kanske tar upp det igen. Eller..jag kommer nog göra det. ;)

Dagen till ära så lägger jag upp en massa gamla bilder, från min tid i Återsken.
Åh vad kul det var!

Enjoy!

Kårtny till vänster..jag till höger.
Bad girls....talking `bout the sad girls.
Toot toot, heeey..beep beep!
2006


Jag, längst till höger.
Freak of nature...2006





Jag, längst till höger.
Wannabe.
2006.

Föräldrautbildning igår.
Och sitter mest med en obehaglig känsla i magen efter den.
Jag förstår folks oro, men en del saker tycker jag att man tar med sin barnmorska, inte på en utbildning där det sitter ett flertal förstföderskor.
Det var alltså ett par som ville veta vad som händer om, gud förbjude, barnet dör vid födseln.
De ville veta allt om stödgrupper och hit och dit.
Hela stämningen blev tryckt i rummet och det var tillochmed så pass "illa" att folk började gråta och gick därifrån.
Jag blev mest irriterad, för jag tycker att OM man har ett sånt ämne att ta upp...ta det som sagt med barnmorskan. Eller så kan man väl fråga alla andra mammor/pappor i rummet om det är OK att man pratar om det?
Jag trodde inte att det skulle ta så hårt på mig faktiskt, jag sa dock i slutet, till dom, att det hade varit bättre om de hade kunnat ta det med barnmorskan själva. Att det är lite fel ställe att prata om döden på.
Dom förstod, men tror inte de tog åt sig speciellt. Skadan var ju redan skedd.
Nej, det var inte ok. Faktiskt.
De tog upp sånt som man inte ska behöva oroa sig för bara veckor innan förlossningen.

Det är nog inte syftet med en föräldrautbildning heller. Att folk ska gå därifrån med tårar rinnandes längs kinderna och ångest.





Nåja.



Vi kom hem vid halv 5, hade under utbildningen börjat få en elak huvudvärk.
När vi väl kom hem så var det som om kroppen hittade sin STOPP-knapp.
Jag totalkraschade. Välbehövligt.
All energi bara försvann. All sömnbrist och mina kassa matvanor(har en del problem med att få i mig mat på dagarna, för jag är ju inte hungrig), kom ikapp.
Och sen kom den där konstiga värken...eller de konstiga värkarna. De gjorde ju ont, men inte så farligt ont(hade ju inte direkt suttit här om de vore RIKTIGA värkar).
Var tvungen att säga ifrån faktiskt. Även om jag vet alla måsten här hemma, tvätta, dammsuga, dammtorka och så vidare.
Allting ligger nu på Robins bord, helt och hållet. För, jag orkar inte ett smack.
Jag antar att det snart är dags kanske.
Jag vet att den här vilan är något jag BEHÖVER. Jag MÅSTE ta hand om mig själv nu och lyssna på kroppen.
Det är tungt nu, helt enkelt.
Magen gör ju fortfarande ont med ojämna mellanrum, men näe, min kropp säger att det inte är dags än. Det ska nog bara kännas lite extra ibland. :)

Allergi eller inte.
Men det är fasiken vackert när allt börjar blomma.










MVC besöket gick bra.
Lite fjärilar i magen fick jag när barnmorskan sa "OM vi ses nästa gång".
Lilleputt låg helt fixerad nu i alla fall. Och alla prover såg bra ut.

En sak kvar att göra idag, handla.

Ja, idag är det sommarvärme, det är åtminstone 20 grader varmt.
Idag är det helt ok, om man vill, att gå i t-shirt t.ex.
Och det gjorde en del.

Asta och jag tog en lugn sväng i Drömparken. Alldeles superskönt!





Asta är ju som sagt en Fransk Bulldog.
En "fralla"(som de kallas) blir väldigt lätt varma, bland annat pga deras luftvägar som är lite mer begränsade än för "långnosade" hundar.
Så, Asta ville bada...såklart. Inte rädd för vatten hon inte.

Men, tyvärr så blev det inget bad.
(en annan sak som är bra att veta om "frallor" är att de inte kan simma, för de är framtunga...och ja...ni förstår vad utgången blir om de skulle få för sig att hoppa i från en brygga.)

Nånting jag tycker är otroligt viktigt är att:

1. Alltid bära med sig en eller två flaskor vatten om man ska gå ut en lite längre sväng, detta för att konstant ge hunden att dricka plus att hälla vatten över hunden (speciellt nacke och tassar) för att svalka den. (vid mer EXTREM sommarvärme så låter man hunden stanna inne där det är svalt och skönt..såklart)


2. Blir det varmt inomhus, eller när  det är högsommar, kan man alltid lägga isbitar i hundens vattenskål. Asta gillar t.ex att tugga på isbitar och hon svalkar sig bra på det sättet.

3. I sån här värme är det inte läge att leka ute med hunden. De blir lätt överhettade och kan faktiskt få värmeslag. Vänta tills det blir svalare ute, framåt kvällen, istället.

..och såklart...regel nummer 1.
Lämna ALDRIG ALDRIG ALDRIG hunden i bilen. Inte ens om du tycker att bilen står i skugga och du tycker det räcker med nedfällda rutor. Det är förenat med livsfara för hunden och du kan även bli anmäld och åtalad om du lämnar hunden i en varm bil, för det är djurplågeri.
Lämna hunden hemma om du ska handla eller gå ärenden på stan.












Nåja, hundsnack och bebissnack.
Kul. Haha.
På tal om bebis, ska strax gå iväg till MVC för en kontroll igen.
Vi får se om det har hänt nåt mer.